Pers väg tillbaka

Från arbetet som assisterande pro i Barsebäck till ett tillfälligt arbete som pro i Leksands GK under några månader 1987 blev närmare 31 år för den då 27-årige Per Jönsson. Han kände redan tidigt att i den här klubben och orten kommer jag att trivas. Även hustrun Petra flyttade med och tog hand om shopen. Han gjorde sig känd som en duktig utbildare och omtyckt av medlemmarna, inte bara klubbens egna utan också från andra klubbar, som sökte sig till hans kurser i Leksand. Per blev för många ”Mr Leksands Golfklubb”. Efter att Per avslutat sitt arbete i Leksand fortsatte han som pro i Hässelby GK. Han har fortfarande kvar sin anställning i klubben.

Den 29 oktober i fjol hände det som förändrade Pers och familjens livssituation. Per fick en kraftig hjärnblödning som gjorde honom delvis förlamad på vänster sida.


Jag träffar Per och dottern Lisa i golfrestaurangens uteplats på Pers gamla arbetsplats han haft i över 30 år för en intervju om hans väg tillbaka. Han har blivit lite smalare och har nu kortklippt hår, men den härliga skånskan är oförändrad likaså hans positiva sätt och minnet för namn. Lisa sitter bredvid Per och bär munskydd för att inte riskera att smitta pappa. ”Jag är med på intervjun för pappa har svårt ibland att skilja saker i tid och rum” säger Lisa. Per nickar och är glad att Lisa kan vara med. ”Jag har också dålig balans” tillägger Per.

Per sitter och ser ut mot banan och greenen på hål 18. Det rör sig många spelare på väg från greenen och på planen nedanför restaurangen. Han känner igen många till    namn och hejar med en vinkning till några som ser Per.

Per börjar berätta.
”Jag stod vid kylskåpet hemma i bostaden och kände något konstigt i huvudet och mådde dåligt. Petra är hemma och såg vad som hände. Hon ringde efter ambulans som kom på en gång och körde mig snabbt till Mora sjukhus. Jag har haft huvudvärk i 14 dar och fått tid hos läkare den 30 oktober” börjar Per sin berättelse.

Per tittar på Lisa, som bekräftar att det var så.

Per röntgades och det var en kraftig hjärnblödning han fått. Det blev omedelbar transport med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han opererades och fick stanna där i 14 dagar. Det blev transport tillbaka till Mora för fortsatt vård. Lisa gör några smärre korrigeringar i Pers berättelse och Per nickar instämmande.

Pers tillstånd försämrades och läkarna konstaterade att han fått hjärnhinneinflammation och det blev snabb transport tillbaka till Akademiska. Den här gången blev det med ambulansflyg eftersom det dåliga novembervädret hindrade helikoptern att flyga.

”Det var ett mycket allvarligt tillstånd för pappa. Han svävade mellan liv och död. Läkarna kunde inte lova något” säger Lisa och klappar pappa Per på kinden. Per är berörd, nickar och stryker med handen över huvudet.

Per repade sig snabbt och det blev transport tillbaka till Mora för fortsatt vård i ytterligare sju veckor. Efter några veckor ansåg läkarna att Per var så pass frisk att det var dags att börja rehabilitering. Hans första ”träningspass” var att sitta upp i sängen utan stöd i 5 – 7 minuter. Därefter att sitta i rullstol och sedan gå med rollator. Den 17 december blev det transport till Falu sjukhus och rehab-avdelningen för mer kvalificerad rehab.

”Personalen på rehab var suverän. Jag fick lämnade rullstolen direkt och börja gå med rollator. Efter två dagar började jag gå utan rollator med stöd av personal.  Det var ett stort framsteg. Nu är det balansen som måste tränas” säger Per.

Julafton fick familjen fira på Falu sjukhus rehab avdelning. ”Petra, Lisa och Johan var där. Fridah kunde inte komma hon och Oskar hade nyligen fått barn, en flicka, och jag har blivit morfar” säger Per stolt i rösten.

Efter ca. sex veckor blev Per utskriven från Rehab i Falun och så länge Coronaepidemin pågår är det rehab i hemmet som gäller. ”En sjukgymnast och en arbetsterapeut kommer fyra gånger i veckan och tränar mig”.

Under tiden på sjukhuset startade Lisa en fond på Hjärnfondens hemsida för insamling till forskning om hjärnan. Fonden är nu avslutad och inbringade 14 000 kronor som gick till hjärnforskning. ”Jag gjorde det för jag vill inte att något barn ska fira julen utan sin pappa” säger Lisa samtidigt som hon torkar en tår och får en klapp av pappa.

”Stödet från familjen har betytt mycket och Petra har betytt oerhört mycket och varit ett starkt stöd. Och alla vänner och bekanta som på olika sätt visat sitt stöd för oss. Jag vill passa på att tacka alla som stöttat oss och ett särskilt tack till ledningen för golfklubben och Patrik i shopen. Det betyder oerhört mycket” säger Per.

Vi lämnar matsalen tar oss ut till övningsgreenen vid hål ett. Per vill visa hur långt hans rehabilitering med golfklubbor nått. Eftersom hans vänstersida är svag tränar han nu med vänsterklubbor, som fungerar bättre för Per än högerklubborna. Sin högerputter behåller han det fungerar. Han tar av bagen av golfbilen går några meter framför bilen, de första stegen med hjälp av Lisa. Tar upp pitchen, släpper några bollar framför sig och slår vant den ena bollen efter den andra upp på övningsgreenen. Imponerande, tyckte bl. a Michael Stenback, Sune Halvarsson, Kalle Karlsson, artikelförfattaren och några till som finns i närheten.

”Min högsta önskan är att komma ut på banan igen och spela någon form av tävling” säger Per och plockar ner klubborna i bagen och går till golfbilen. Med den viljan som Per har är den önskan snart uppfylld.

 

Text och foto Bernt Bergkvist och Lisa Jönsson

Kommentarer inaktiverade.